Mandelträd

Soultana-Maria Valamoti

Mandelträd har varit inhemska i Grekland i flera årtusenden. Dessa fruktbärande och tidigt blommande träd utgör några av de första vårtecknen varje år. Arkeobotaniska fynd av mandelträd har upptäckts under arkeologiska utgrävningar på platser från den neolitiska perioden och bronsåldern, som Franchthi i Argolida samt Knossos och Chrysi på Kreta. Dessa utgörs vanligtvis av förkolnade mandelskal. Förhistoriska befolkningar som levde i Grekland skördade sannolikt mandlar, men huruvida dessa var bittra eller domesticerade och odlade är fortfarande ovisst. Enligt Theofrastos och hans verk De Causis Plantarum (300–200 f.Kr.) uppvisar mandelträd en anmärkningsvärt lång livslängd, och de äldre träden ger också mer frukt. I samma verk konstaterar Theofrastos dessutom att mandelträd också trivs på stenig mark, även om mer bördig mark ger rikare och bättre skördar. Enligt en passus från Aristoteles (300 f.Kr) ger mandelträd faktiskt större, sötare och mörare frukt om de gödslas med svingödsel i mars.

Bild 1. Mandlar i sina yttre och inre skal. Mikri Mantineia, Messenien, augusti 2016. Fotografi av S.M. Valamoti

Hänvisningar till mandelträd och deras frukt står att finna i hela den antika grekiska litteraturen. Även om de är relativt få ger de ändå en glimt av den roll mandlar intog i den antika grekiska kosten. Mandlar finns med bland förteckningar över födoämnen i antika komedier, som en passus från Ferekrates (400 f.Kr.) och Alexis (300 f.Kr.), som visar att de konsumerades i stor utsträckning under antiken. Särskilt mandlar från Naxos verkar ha varit ganska kända på den tiden, något som framgår i två passusar från de komiska poeterna Eupolis och Frynichos (400-talet f.Kr.). Ändå verkar mandlar även ha importerats från utlandet, som indikeras av den komiske poeten Hermippos (400-talet f.Kr.), som nämner mandlar från Paflagonien, en region vid södra Svarta havets kust i Mindre Asien. Mandlar verkar ofta ha kombinerats med honung som tillbehör till vin. Det framgår av en passus från den komiska poeten Antifanes från 300-talet. Under 200- och 100-talet f.Kr. gav ingenjören Filon av Bysans i sitt verk om belägringskonst, Parangelmata Poliorcetica, ett recept på en stärkande blandning framställd på bland annat honung, sesamfrön och mandlar. Det sades att en enda munfull kunde ge tillräckligt med liv åt soldater på marsch och näring när förnödenheterna var knappa, ungefär på samma sätt som dagens energibars.

Bild 2. Sötsaker med varierande kombinationer av mandlar, sesamfrön och honung, framställda i Messenien och inköpta i Kalamata, augusti 2021. Fotografi av S.M. Valamoti

Precis som i antiken är mandlar i dag en viktig ingrediens i sötsaker som framställs över hela Grekland – oavsett om de mals till pulver och görs till kakor, används som fyllning i filodeg eller utgör basen i de berömda mandelsötsaker som är populära på öarna i Joniska och Egeiska havet och i vissa maritima regioner på det grekiska fastlandet. Soumada, en dryck framställd på mandlar, socker och vatten, är också populär på vissa öar i Grekland och i hela Medelhavet. Kombinationen av mandlar och honung, som beskrivs i antika texter, finns än i dag som en sötsak liknande pasteli i olika butiker med lokala produkter och i stormarknader. På Joniska öarna ingår hela mandlar, vanligtvis täckta med socker, i sötsaker som kallas mandoles av lokalbefolkningen.