Den grekiska allmänhetens växande preferens för grekiska vinmärken framför utländska vingårdar

Giovanna Lykou, sommelier, certifierad sherryutbildare, instruktör inom spritdrycker och kolumnist

Under de senaste åren har antalet grekiska vingårdar nästan fördubblats. Fler producenter kommer in på marknaden och den totala vinutvecklingen gör framsteg inom nästan alla aspekter. Inte heller väletablerade producenter med mångårig erfarenhet vilar på lagrarna utan använder sin erfarenhet som en grund för att utvecklas och förfina sin expertis. Vi får inte glömma att Grekland inte har samma långa vintradition som länder som Frankrike. Det är just därför som utveckling är så viktig. Även om det stämmer att många personer på den grekiska landsbygden har haft små vingårdar och tillverkat egna viner så har kulturen, särskilt när det gäller buteljerat vin, inte varit fullt utvecklad. Tillsammans med ökningen av producenter ser vi dock även hur Greklands inhemska druvsorter ökar i popularitet. Landet har ett imponerande stort och varierat utbud.

Sorter som Malagousia och Vidiano från Kreta är nu internationellt erkända och prisade för sin kvalitet, tålighet och mångsidighet. Den här utvecklingen av grekiska vinmärken går även hand i hand med turismen, särskilt i regioner som Santorini som har en SUB-beteckning. Med ett sådan mängd olika nationaliteter som besöker vingårdar på Santorini, en ö som är unik för sin jordmån och sina vinodlingsmetoder, var det bara en tidsfråga innan vingårdar med en kvalitet som utmärker sig skulle uppstå och skapa starka varumärken som har hjälpt till att göra Grekland känt världen över. Den växande vinturismen har spelat en stor roll i att sprida grekisk vinkultur. Många resenärer, oftast inte ens vinkännare, besöker landet specifikt för att uppleva de viner som det har att erbjuda. Grekland har nu gjort sig ett namn internationellt tack vare våra mest kända druvsorter: två vita och två röda. Assyrtiko (SUB Santorini), Moschofilero (SUB Mantinia), Agiorgitiko (SUB Nemea) – som faktiskt är det största vinodlingsområdet i Grekland – och slutligen Xinomavro, som utmärker sig med sin unika egenskap genom att odlas i flera olika SUB-zoner och ge upphov till en rad olika typer av viner.

Det är även värt att nämna att SUB-certifieringen för med sig regulatoriska begränsningar som säkerställer bättre förhållanden för slutprodukten och i slutändan optimal kvalitet. När det gäller vin har reglerna att göra med själva vingårdarna: vilka vintillverkningsmetoder som är tillåtna, hur vinerna hanteras, hur stor skörd som tillåts per hektar och så vidare.
Slutligen är det viktigt att nämna att listan över grekiska SUB-viner inte uppdaterats de senaste åren. Därmed inkluderas fortfarande mindre populära SUB-zoner som Plagies Melitona eller SUB Messenikolas från Karditsa där det för tillfället endast finns en producent som producerar SUB-vin. Syftet med att uppdatera listan är förstås inte att minska antalet SUB-zoner utan snarare att ge den en retuschering och kanske till och med lägga till nya SUB-zoner.

De åsikter som uttrycks i den här artikeln är författarens personliga åsikter och utgör inte Ministeriet för rural utveckling och livsmedels åsikter.