Utmaningar och framtidsutsikter för Greklands primära sektor

Serkos Haroutounian – professor i kemi vid Laboratory of Human and Animal Physiology & Nutrition, Atens jordbruksuniversitet 

Under hellenismens långa historia har den primära sektorn genomgående varit den enda storskaliga produktiva sektorn i ekonomin. Jordbruket har varit den tidlösa gemensamma nämnaren som kopplar samman alla samhällen i de territoriella områden där hellenismen blomstrade, och det har avsevärt bidragit till den produktiva strukturen för landets jordbruksmark och till att forma landsbygden.

Denna långvariga relation finns omnämnd i många texter, med början i de homeriska eposerna och i Hesiodos (700-talet f.Kr.) i Verk och dagar, som senare systematiserades av Aristoteles (300-talet f.Kr., Om djuren, Om himmelen osv.) och hans lärjunge Theofrastos (300–200-talet f.Kr., Om växternas naturlära, Om växternas historia). Förhållandevis kort tid därefter, under 200-talet e.Kr. introducerade Athenaios, i skriften Filosofernas middagsbjudning, konceptet med ursprungsbeteckning i beskrivningen av rätter och jordbruksprodukter. Denna långa tradition fortsatte i Bysans med Geoponika, en samling med 20 böcker som sammanställdes på 900-talet e.Kr. på uppmaning av Konstantin VII Porfyrogennetos.

Jordbrukets flexibilitet, anpassningsförmåga och effektivitet under hela hellenismens utveckling har bevisats många gånger under århundradena. Även om övergången till den industriella eran minskade primärsektorns ekonomiska betydelse och skiftade välståndet mot industrin och tjänstesektorn, svarade Greklands primära sektor på de nya förhållandena och vände sig snart mot produktionen av nya landmärkta produkter som russin och bomull. Samtidigt inkorporerade och utvecklade man grödor från den nya världen – framför allt tobak, som i grekisk jord och med traditionella odlings- och bearbetningsmetoder utvecklades till tobak av orientalisk typ. Tack vare traditionella jordbruksmetoder har grönsaker och frukter från den nya världen snabbt förädlats och anpassats till lokala arter i Grekland och integrerats i den dagliga kosten i en sådan utsträckning att de i dag betraktas som utmärkande för Medelhavsdieten (t.ex. tomat, potatis). Vissa sorter, t.ex. körsbärstomater från Santorini och potatis från Naxos och Nevrokopi, har certifierats för sitt geografiska ursprung (som SUB eller SGB).

I dag, två århundraden efter bildandet av den moderna grekiska staten, förblir jordbruket en av huvudpelarna i ekonomin och traditionen – en tidlös bro mellan generationerna. Primärsektorns bidrag och dess bearbetning står för 6,6 procent av landets BNP, jämfört med EU-genomsnittet på 3,5 procent. Jordbrukets betydelse för ekonomin betonas även av att den före 2010 utgjorde 4,9 procent av landets BNP. Det innebär att jordbrukets bidrag till Greklands BNP ökade med 35 procent under krisåren. Det visar på jordbrukets motståndskraft, där vi även såg en liten ökning i absoluta tal under en period med betydande minskning av BNP. Jordbrukets bidrag till sysselsättningen är ännu större, med 465 000 personer som arbetar inom primärsektorn. Där kan även läggas till de cirka 120 000 som arbetar inom bearbetning av jordbruksbaserade livsmedel, och därmed stiger det totala antalet till över 15 procent av landets arbetskraft – jämfört med EU-genomsnittet på 6,6 procent.

Att bibehålla eller öka jordbrukets bidrag till den grekiska ekonomin kräver dock betydande insatser för att modernisera sektorn. Denna modernisering måste uppnås genom en blandning av strategier som inbegriper moderna metoder, innovationer och digital teknik, tillsammans med åtgärder som drar nytta av vissa traditionella fördelar, som en rik biologisk mångfald, tradition och produkternas unika karaktär. Dessa strategier måste anpassas till den gemensamma jordbrukspolitikens villkor och krav för ökad produktivitet, hållbar utveckling och införande av miljövänliga jordbruks- och produktionstekniker.

Därför är det avgörande att på ett rationellt sätt dokumentera den nuvarande situationen när det gäller utmaningar, kroniska problem och svagheter samt potentiella fördelar med det grekiska jordbruket. I dokumentationen identifierades följande nyckelproblem:

1. Fragmentering av jordbruksmark: 77,3 procent av jordbruksverksamheterna har mindre än 5 hektar, och endast 36 procent av jordbruksmarken tillhör yrkesverksamma jordbrukare. Återstoden tillhör en blandad grupp som inkluderar pensionärer, yrkesverksamma, interna och externa migranter, staten och kyrkan.
2. En åldrande jordbrukspopulation: 61 procent av de personer som driver jordbruksverksamhet är över 55 år gamla. Bristen på generationsskifte inom sektorn beror främst på den sociala nedgraderingen av jordbrukarnas status och prestige.
3. Förändring av jordbruksarbetets karaktär: Det moderna jordbrukets karaktär har förändrats från familjedriven till företagsorienterad. För att uppfylla kraven som ställs i rollen som jordbrukare och företagare måste jordbrukarna ha lämplig utbildning i och erfarenhet och kunskap om handel och marknadsföring för att kunna marknadsföra sina produkter. Sysselsättningen inom den moderna primära sektorn kräver dessutom specialkunskaper om ny teknisk utrustning. Slutligen är de flesta jordbruksarbetare outbildade, och de allra flesta saknar den utbildningsbakgrund som krävs för att tillgodogöra sig denna nya kunskap och teknik. Ett stort hinder är således den mycket låga procentandelen arbetstagare med jordbruksutbildning – endast 6,8 procent har fått fullständig jordbruksutbildning, jämfört med EU-genomsnittet på 24,2 procent.
4. Biologisk mångfald inom jordbruket: Majoriteten av Greklands rika biologiska mångfald har ännu inte registrerats i den nationella katalogen över odlade arter och kan därför inte utnyttjas. Det grekiska jordbruket är för närvarande starkt beroende av importerat förökningsmaterial.
5. Klimatförändringar: Klimatförändringarna orsakar oväntade, intensiva och kortvariga lokala väderfenomen, med särskilt förödande konsekvenser för jordbruksverksamheten. Grekland är en av de regioner som förväntas påverkas avsevärt av klimatförändringarna, med stigande temperaturer, minskad nederbörd osv., något som skapar ett akut behov av att vidta relevanta åtgärder.

Ytterligare utmaningar är följande:

• Stort beroende av subventioner, som står för 54 procent av den genomsnittliga jordbruksinkomsten,
• begränsad användning av ny teknik samt
• en åldrande jordbruksmaskinpark.

Tillsammans med dokumentationen av den nuvarande situationen bör utformningen av nya utvecklingsstrategier för att skapa ett hållbart och långsiktigt perspektiv – utöver de för att införliva modern praxis, innovationer och digital kapacitet – även omfatta åtgärder för att:

• Utnyttja vissa traditionella fördelar, som rik biologisk mångfald, långvarig tradition och produkternas unika karaktär,
• bevara miljön, och
• erkänna jordbruket som en verksamhet med starka sociala rötter som skiljer det från andra sektorer inom ekonomin.

Slutligen är det viktigt att acceptera att det grekiska jordbrukets framtid nu är knuten till den gemensamma jordbrukspolitiken, som även har utvecklats för att anpassa sig efter moderna utmaningar och möta kraven från dagens samhälle för primärsektorn.Därför måste de framtida utsikterna för jordbruket i Grekland nu utformas som en kombination av den gemensamma jordbrukspolitikensspecifikationer med det grekiska jordbrukets unika egenskaper och de traditionella metoder och uppfattningar som är djupt rotade i den grekiska jordbrukssektorn.

Mot bakgrund av detta bör åtgärder vidtas för att:

1. Skapa nya former av kooperativa strukturer: Det kommer att bidra till att undanröja långvariga svagheter som rör
   • fragmenterade markinnehav genom att uppmuntra samarbete mellan olika ägargrupper. Målet är att uppnå stordriftsfördelar när det gäller insatsvaror, maskiner, produktionsmedel osv. och att främja och stärka införandet av jordbruksarrenden,
   • öka produktionsvolymen för att möjliggöra bättre förvaltning, certifiering och marknadsföring av de producerade varorna och underlätta tillgången till billigare och mer flexibla finansiella instrument.
2. Uppgradera jordbrukarnas sociala roll och generationsskiftet: Ansträngningarna för att föryngra jordbruksbefolkningen hänger på att göra jordbruket mer attraktivt för unga människor. För att förbättra indikatorn måste åtgärder vidtas för att stärka jordbrukarens sociala roll, öka den förväntade inkomsten och etablera rollen som jordbruksentreprenör.
3. Utbildning för personer som ska etablera sig inom primärsektorn: Integration i den moderna primärsektorn kräver att aktiva jordbrukare kan absorbera ny teknisk utveckling och kunskap som kommer att hjälpa dem att lyckas med sin uppgraderade roll som jordbruksentreprenörer. Därmed behöver utbildningsprogrammen ses över så de täcker moderna produktionsmedel inom jordbruket, så som precisionsjordbruk för mer effektiv användning av naturresurser, grön certifiering för integrering av miljömässigt hållbara metoder på gårdar och rationell användning av växtskyddsmedel. För att sådan utbildning ska lyckas måste mycket av den äga rum ute på fältet.

För jordbruksarbetare bör specialiserade program skapas beroende på vilken produktionssektor de arbetar i. För att jordbruksrådgivningssystemet ska lyckas är det slutligen viktigt att rådgivare kontinuerligt informeras om nya EU-direktiv och -förordningar, tekniska innovationer, finansiella uppgifter för finansiering av jordbruksföretag samt marknadsefterfrågan, affärsutsikter och marknadsföringsprocesser för jordbruksprodukter.

4. Registrering och användning av biologisk mångfald inom jordbruket och framställning av inhemskt förökningsmaterial: Processen med att identifiera, beskriva och registrera arter i den nationella och europeiska databasen med odlade arter är utgångspunkten för att framställa certifierat förökningsmaterial, stoppa förlusten av värdefulla genetiska resurser och skydda landet från import av karantänspatogener. Att förbättra det inhemska växtmaterialet är en viktig utvecklingsutmaning, eftersom det kommer att erbjuda det grekiska jordbruket mer motståndskraftigt förökningsmaterial med ökad produktivitet och bättre anpassning till landets mark- och klimatförhållanden, minska beroendet av importerat material och spara den utländska valuta som krävs för import.
5. Produktion, certifiering och marknadsföring av produkter med högt mervärde: Det grekiska jordbrukets inneboende egenskaper (en rad olika jord- och klimatförhållanden, rik biologisk mångfald och begränsat markområde) – i kombination med landets långa historia, unika traditioner och de grekiska jordbruksprodukternas och livsmedlens särprägel – pekar tydligt på en övergång mot kvalitet och innovation som den enda vägen framåt. Målet är att producera och marknadsföra kvalitetsprodukter och livsmedel med högt mervärde som är certifierade med lämpliga europeiska kvalitetsbeteckningar och geografiska beteckningar (SUB, SGB, GTS). Denna åtgärd kommer att ge traditionella produkter ett brett erkännande och förvandla dem från jordbruksprodukter till affärsprodukter. Nationella kvalitetsmärkningar bör också utvecklas och utvidgas, med standarder som återspeglar moderna konsumenttrender för säkra och hälsosamma livsmedels- och produktionsprocesser som inte använder sig av bekämpningsmedel, hormoner, antibiotika eller genetiskt modifierade organismer. Slutligen finns det ett akut behov av att dra nytta av traditionella nationella fördelar, som områden som ingår i Natura 2000-nätverket (21 procent av Greklands territorium), som bör användas för produktion av naturprodukter av hög kvalitet. På samma sätt bör traditionella jordbruksmetoder, som omfattande djuruppfödning, utnyttjas för att producera produkter med högt mervärde som föredras av moderna konsumenter.
6. Klimatkris: De viktigaste politiska åtgärderna mot klimatförändringarna måste fokusera på följande:
   • motverka fenomenet genom att minska utsläppen av växthusgaser, optimera insatskedjan, använda sig av alternativa energikällor och ersätta/förbättra jordbruksmaskiner,
   • installera system för tidig varning, utforma och genomföra omstruktureringsåtgärder, skapa utestängningszoner eller livskraftiga odlingsområden (baserat på växt-, art- och jord-/klimatförhållanden) och introducera nya grödor som är anpassade till de nya klimatförhållandena.
7. Koldioxidavtryck: Att beräkna balansen mellan koldioxidbindning i jordbruksföretag, främst genom fleråriga trädgrodor, och därefter sälja koldioxidrättigheter på den frivilliga koldioxidmarknaden förväntas ge jordbrukarna betydande extrainkomster. Samtidigt kommer det att fungera som ett incitament att upprätthålla eller utvidga sina jordbruk och odlingar.
8. Antagande av principerna för den cirkulära ekonomin: Biprodukter från jordbruksindustriella processer framställs på specifika platser och tider på året, i stora mängder och med en stabil sammansättning som är rik på naturliga föreningar. De utgör därför en viktig råvara för utvecklingen av bioraffinaderier för produktion av livsmedel, djurfoder, kemiska produkter, material och biobränslen genom miljövänliga processer. Dessutom innehåller dessa jordbruksindustriella biprodukter sekundära metaboliter – en kategori mycket bioaktiva föreningar med märkbara antioxiderande, antimikrobiella, cancerskyddande och hjärtskyddande egenskaper och högt mervärde. Utvinningen av dem som rena föreningar eller extrakt är en mycket lönsam process och en grund för att framställa naturliga receptfria läkemedel, kosmetika, kosttillskott, livsmedelstillsatser osv.
9. Skapande av nya finansiella verktyg: Målet är en mer rationell finansiering av jordbruksföretag genom garanterade lån till yrkesverksamma jordbrukare med hjälp av nya finansiella instrument för att stödja etableringen av nya jordbrukare genom att göra det möjligt för dem att köpa jordbruksmark och -utrustning. Det är även viktigt att utveckla och utvidga det finansiella verktyget jordbruksarrende för att uppfylla kraven i den nya gemensamma jordbrukspolitiken inom områden som precisionsjordbruk.
10. Digitalisering av jordbruket: Utöver tillämpningen av den digitala teknik som ingår i enskilda strategier är det nödvändigt att skapa ett omfattande informationssystem som förser jordbrukarna med utvärderade och hållbara lösningar i realtid på olika oförutsägbara problem som kan uppstå under odlingen. Detta digitala system, som fungerar som en individanpassad tjänsteplattform, skulle på ett avgörande sätt kunna bidra till att maximera avkastningen per hektar, minska de miljömässiga och ekonomiska kostnaderna för verksamheten, säkerställa jordbruksprodukternas säkerhet och kvalitet och stödja mer aggressiva marknadsföringsstrategier.
11. Koppling till turism: Jordbrukets multifunktionella karaktär måste betonas i samband med landets turistattraktion och dess 32 miljoner besökare. Denna koppling skulle kunna fungera på två nivåer: Den första gäller jordbrukslandskapet och dess viktiga roll när det gäller att forma turistprodukten. Det andra handlar om att införliva jordbruksprodukter i lokal traditionell gastronomi genom att lyfta fram deras historia, distinkta kvaliteter och hälsofördelar. Detta skapar en stark koppling mellan landskap, livsmedelsprodukter och gastronomi, som marknadsförs till besökare och konverterar dem till kunder. Nödvändiga villkor för att denna strategi ska lyckas är a) utveckling av certifieringsmärkning för produktkvalitet, och b) inrättandet av online butiker där besökare kan få tillgång till produkterna även efter att ha återvänt till sina hemländer.

Raderna ovan syftar till att presentera data om primärsektorn och dess roll under de upprepade ekonomiska kriser som landet har stått inför, och fungerar som en stabil grund för att övervinna svårigheter och gå in i nästa utvecklingscykel. Historien visar på att det moderna grekiska jordbruket kommer att spela en liknande roll som en del av den bredare ekonomiska ansträngningen för att bemöta den tekniska revolutionen och övergången till den digitala tidsåldern. Den primära sektorn har lärt sig av tidigare framgångar och misslyckanden och måste nu dra nytta av de komparativa fördelar som uppstått under århundradena och, med ekonomiskt stöd från den gemensamma jordbrukspolitiken och återhämtningsfonden, se framåt med optimism.

De åsikter som uttrycks i den här artikeln är författarens personliga åsikter och utgör inte Ministeriet för rural utveckling och livsmedels åsikter.